Hej på Er alla!

Det var ett tag sedan jag skrev och det har hänt en del saker, både privat och i arbete. Bland annat vill jag meddela att jag ska bli faster igen runt den 7 september. Ska bli rikigt kul. Men jag har redan en riktig goding på 2 och ett halvt år, som jag bara älskar. Självklart ska det bli spännande att få en liten knodd igen som man får skämma bort en till, även om den inte blir min.

Än så länge har det varit lugnt på informatörs sidan men Harald Wessman på Assistansisa ringde mig strax innan jul. Han ville att jag skulle åka ner på ett lunch möte i Göteborg på Assistansias kontor den 14 januari för att möta Per Båtelson.

Om jag ska vara riktigt ärlig hade jag ingen aning om vem denna man var. Lite pinsamt kanske, men det finns inte en chans att jag ska veta vem alla är. Träffar så otroligt mycket människor varje år.

Båtelson grundade det privata vårdföretaget Capio, 1993, och var VD fram till 2006. Men nu vet jag att Per Båtelson idag är VD i specialistvårdföretaget Clobal Healthy Partner som han själv grundade 2006 men är även styrelseordförande i Apoteket.

Att få tillgång till hans erfarenheter och kunskap ser jag som en mycket stor tillgång i den forstsatta utvecklingen i Assistansia då han har en plats i den nya styrelsen.

Vi samtalade i ca tre timmar och glömde nästan av att äta. I mina ögon var han en varm och harmonisk person och vi delade våra erfarenheter. Han var nyfiken på mig men ännu mer nyfiken blev han när jag berättade att jag hade legat i koma i några veckor.

Men den här lunchen kommer jag att bära med mig länge och jag hoppas även att Per Båtelson gör det med.

21 december. Föreläsning på Teglaskolan i Skara

Så ... nu börjar det gå åt jul och nyår och det ska bli riktigt skönt att få lite ledigt. Men innan min ledighet har jag en plikt till, nämligen en föreläsning på min gammla skola.

Varje år arrangerar skolan en handikapp dag för sina 7:or. Tror faktiskt att det är ett bra initiativ av lärarna att annordna en sådan dag. För min del har jag varit på denna dag år efter år sedan jag slutade där för 20 årsedan.

I och med denna dag får eleverna en annan förståelse för oss funktionshindrade. Dem går tillsammans med sina lärare på olika stationer där dem möter på bl a en CP-skadad person som berättar hur man blir bemött i det svänska samhället. Dem får också lyssna på en synskadad person som berättar om sitt liv med hjälp av en ledarhund. Men det som jag tycker allra mest om är att dem får prova på vissa handikapp hjälpmedel etc.

Själv berättade jag om hur det att vara elev på skolan och deras arbete att hantera mig som en i mängden. Hur dem skulle bedömma mig i ämnenerna.

Jag tyckte själv att dem behandla mig på det sättat jag ville. För jag hatar att bli särbehandlad!

Om jag ska summera detta året så har det varit ett riktigt roligt år med en massa föreläsningar och andra arbeten där jag har träffat en massa trevliga människor. Men 2010 ska bli ännu roligare och ännu fler föreläsningar.

Men nu vill jag önska Er alla en riktigt God Jul och Gott Nytt År, så syns vi nästa år.

Bara vara barn den 26 november

Ulrica och jag tåg tåget upp till Stockholm där Assistansia väntade mig. Var inbjuden till en konferens "Bara vara barn". Tanken för min medverkan var att jag ja på 20 minuter skulle förmedla hur det var att växa upp som barn i det svenska samhället.

Jag är otroligt lycklig att mina föräldrar har orkat genom alla dessa år, att strida för att jag skulle växa upp en i mängden. Att bli lika behandlad. Att jag skulle gå på ett vanligt dagis fast med en assistent som kunde tillgodo se mina behov. Det är viktigt att både gående och icke gående kan leka tillsammans. Hela min skolgång har jag gått intergrerad som jag själv har tyckt om.

Mina föräldrar har uppfostratt mig precis som dem har gjort med mina två yngre syskon. Dem har sakt åt mig om jag har gjorde fel. Dem har aldrig särbehandlat mig på något sätt. Däremot har jag väl känt att mina syskon kom i andra hand på grund av att jag tog all tid t ex läkar besök etc.

Det har inte varit lätt att växa upp som funktionshindrad och barn. Det fanns mycket fördomar med det finns det fortfarande. Men det ska vi ändra på!

Föreläsning på Marieholmsskolan i Mariestad den 6 nov

Oj, sikken dag. Gå upp tidigt är inte riktigt min grej. Fröken Starck blir lätt irriterad så dags på dygnet. Men mina assistenter tycker det är skit kul och skrattar åt mig för att jag är så lätt irriterad. Till råga på allt vaknade jag med migrän.

Men i alla fall begav jag mig till Mariestad för att föreläsa. Denna gång var det för en vårdutbildning samt en invandrar klass. Den här skolan
vill att jag ska komma tillbaka år efter år. Och visst känner man säg hedrad. Detta var det 7:e året som jag fick komma tillbaka. Riktigt, riktigt kul faktiskt! Det är också ett teckan på att mitt budskap är intresant och når fram.

Fast dagens arbete handlade om min sjukdomsbilden. Hur den har påverkat mig som person. Hur mina föräldrar tog det när dem fick beskedet att deras dotter förblir funktionshindrad. Men jag la en stor vikt på det som hände mig 2003 då jag gjorde en avancerad operation där jag hamnade i koma och låg i respirator och kämpade för livet under några veckor.

Förklade för dem att när man hamnar i koma är det hörseln som stannar längst av alla sinnen. Jag kände värmen av min familj hela tiden. Dem satt vid min sida och vakade mig under hela vistelsen. Men min mamma var jätte noga med att inte prata tråkigheter i rummet utan då fick man göra i ett annat rum intill.

För min del är 6 veckor bara borta men jag vet inte vad jag ska säga om det egentligen. Tomhet kanske. Massa funderingar som troligtvist inte kommer att bli besvarade.

Men jag är glad att jag lever även om det inte såg ljust ut.

Föreläsning på Vejbystrand i Ängelholm den 3 nov

Dagens resa var att göra en tripp ner till Ängelholm där jag föreläste för NHR. Väl nere i Vejbystrand mötte jag Thomas Glantz som jobbar på Assistansias kontor i Malmö som informatör. Det var hans initiativ att vi skulle göra något ihop. Och jag måste säga att vi är ett väldigt bra team.

Planeringen för dagen var att jag skulle insperera om mina egna tankar och värderingar hur mitt liv har varit som funktionshindrad. För mig är denna sorterns föreläsning lika spännande varje gång. Jag vet egentligen inte vad jag ska gå in på, men i slut ändan blir det riktigt bra.

Denna gång la jag mycket tyngd på hur mina föräldrar har hanterat situationen när dem fick reda på jag skulle leva med ett funktionshinder. Självklar blir man ju i chock tillstånd när man får beskedet att sitt eget barn inte skulle vara som alla andra.

Det är ju så att när man blir förälder så bygger man upp en framtid, hopp och en önskan vad sitt barn skall bli när det har växt upp. Men mina föräldrar fick leva i nuet. Dem fick ta en dag i taget. Det har varit många tuffa beslut som dem har fattat.

Måste beröma mina föräldrar att dem verkligen har gjort ett enastånde jobb. Att dem har orkat strida i alla motgångar. Det är tack vare dem att jag är den som jag är. Det är tacke vare dem att jag är en helt vanlig person fast med fyra rullande fötter istället.

Berättade också om hur det var att ligga svårt sjuk där man inte viste hur utgången skulle bli. I början av 2003 var nog den allra jobbigaste tiden för mig men även för mina föräldrar och mina två syskon. Opererade min mage för andra gången. Det gick väl inte riktigt som dem hade tänk sig. Operationen blev mer komplicerat än vad man hade trott. Hamnade i koma och var nedsövd ett tag. Men efter ett antal dagar i koma slog jag upp mina blå och ville inte sova mer. Men då började rehabiliteringen istället. Man tappar så mycket styrka i kroppen när den påvärkas av olika läkemedel etc. Troligtvis var det en lunginflamation som orskade detta. Låg ungefär på sjukhus i åtta veckor.

Jag kan men mina egna ord säga att jag verklig inspirerade gruppen som jag föreläste för. Såg nämligen några som inte kunde hålla tårarna tillbaka. Vid sådana här föreläsningar känner jag mig nöjd och jag vet att budskapet har nått fram.

Dansuppvisnin i Rättvik den 24/10 - 09

Nu var det dags att bege sig hemmifrån igen. Denna gång var målet Rättvik i Dalarna. Om ni undrar vad jag gjorde där uppe så ska ni få reda på detta nu.

Jag har nu varit med i Assistansia sedan 2004. Där igenom har jag träffat många energiska Ambassadörer från hela landet. Vårat arbete är framför allt att prata väl om Assistansia så att dem kan rekrytera nya kunder, men även arrangera akttiviteter tillsammans med en av Assistansias informatörer i våra distriikt. Själv är jag hel nöjd med Assistansia. Tänker aldrig gå över till något annat assistansia företag så länge jag lever.

En av Ambassadörerna "Kerstin Ehlis" som jag även hjälpte in i Assistansias underbara värld fick reda på att jag var en erfaren informatör samt att jag var en duktig dansare.

Uppe i Rättvik så är hon med i FBU där dem annordnar länsdans. Hon frågade mig redan i början av året om jag och min danspartner skulle kunna tänka oss att ha en dansuppvisning. Självklart sa vi!

Det var över 300 personer med olika handikapp som kom till länsdans i Rättviks Park. Det var en sådan glädje som spred sig fort in i mitt hjärta och jag vet att det gjorde även i min danspartners hjärta.

I den andra pausen var det vi som skulle ta över dansgolvet. Dagen till ära hade vi tagit på oss våra danskläder för att få full effekt. Vi bjöd på tre danser, och jag lovar att vi gjorde succe. Dem skrek, klappada takten, stampade i golvet. Ju mer dem skrek desto mer taggade blev vi. Sista dansen gjorde vi bara för deras ära. Vi bjöd på en snabb bugg där Martin även hoppade över mig två gånger.

Efter dansen blev Martin upp bjuden av alla tjejer och alla killar stod på lång rad för att få en bild på mig. En del tog sig mod att bjuda upp mig.

Som sakt vi gjorde succe och vi blev helgon förklarade. Det var en kväll som vi inte kommer att glömma och vi lovade dem att vi skulle komma tillbaka nästa år igen.

Lady Nigth den 17 oktober

Lördagen den 17 november tog jag med mig två av mina kvinliga assistenter till Lady Nigth på Scandinavium i Göteborg.

8 500 st tjejer hade äran och se årets show med bl a Martin Stenmark och Andreas Johnsson. Alla tjejer var helt lyriska och skrek. Det blandades med sång, sketcher samt halv nakna boys. Mmmm ... dem kroppararna ... oj oj oj ... vill man gärna ta på.

Kvällen började med en välkomst drink. Efter det blev vi eskorterade till vårt bord där vi fick avnjuta en riktigt god middag. Efter showen var det signering av dem nya singlarna. Även här var tjejerna helt galna. Kan väl erkänna att jag ställde en av mina assistenter i kön för att få atografer av läcker bitarna

En mycket trevlig kväll. Trötta var vi eftersom vi inte var hemma på hotellet förrän kl 02.30 på söndags morgon.