Dagens resa var att göra en tripp ner till Ängelholm där jag föreläste för NHR. Väl nere i Vejbystrand mötte jag Thomas Glantz som jobbar på Assistansias kontor i Malmö som informatör. Det var hans initiativ att vi skulle göra något ihop. Och jag måste säga att vi är ett väldigt bra team.
Planeringen för dagen var att jag skulle insperera om mina egna tankar och värderingar hur mitt liv har varit som funktionshindrad. För mig är denna sorterns föreläsning lika spännande varje gång. Jag vet egentligen inte vad jag ska gå in på, men i slut ändan blir det riktigt bra.
Denna gång la jag mycket tyngd på hur mina föräldrar har hanterat situationen när dem fick reda på jag skulle leva med ett funktionshinder. Självklar blir man ju i chock tillstånd när man får beskedet att sitt eget barn inte skulle vara som alla andra.
Det är ju så att när man blir förälder så bygger man upp en framtid, hopp och en önskan vad sitt barn skall bli när det har växt upp. Men mina föräldrar fick leva i nuet. Dem fick ta en dag i taget. Det har varit många tuffa beslut som dem har fattat.
Måste beröma mina föräldrar att dem verkligen har gjort ett enastånde jobb. Att dem har orkat strida i alla motgångar. Det är tack vare dem att jag är den som jag är. Det är tacke vare dem att jag är en helt vanlig person fast med fyra rullande fötter istället.
Berättade också om hur det var att ligga svårt sjuk där man inte viste hur utgången skulle bli. I början av 2003 var nog den allra jobbigaste tiden för mig men även för mina föräldrar och mina två syskon. Opererade min mage för andra gången. Det gick väl inte riktigt som dem hade tänk sig. Operationen blev mer komplicerat än vad man hade trott. Hamnade i koma och var nedsövd ett tag. Men efter ett antal dagar i koma slog jag upp mina blå och ville inte sova mer. Men då började rehabiliteringen istället. Man tappar så mycket styrka i kroppen när den påvärkas av olika läkemedel etc. Troligtvis var det en lunginflamation som orskade detta. Låg ungefär på sjukhus i åtta veckor.
Jag kan men mina egna ord säga att jag verklig inspirerade gruppen som jag föreläste för. Såg nämligen några som inte kunde hålla tårarna tillbaka. Vid sådana här föreläsningar känner jag mig nöjd och jag vet att budskapet har nått fram.
Planeringen för dagen var att jag skulle insperera om mina egna tankar och värderingar hur mitt liv har varit som funktionshindrad. För mig är denna sorterns föreläsning lika spännande varje gång. Jag vet egentligen inte vad jag ska gå in på, men i slut ändan blir det riktigt bra.
Denna gång la jag mycket tyngd på hur mina föräldrar har hanterat situationen när dem fick reda på jag skulle leva med ett funktionshinder. Självklar blir man ju i chock tillstånd när man får beskedet att sitt eget barn inte skulle vara som alla andra.
Det är ju så att när man blir förälder så bygger man upp en framtid, hopp och en önskan vad sitt barn skall bli när det har växt upp. Men mina föräldrar fick leva i nuet. Dem fick ta en dag i taget. Det har varit många tuffa beslut som dem har fattat.
Måste beröma mina föräldrar att dem verkligen har gjort ett enastånde jobb. Att dem har orkat strida i alla motgångar. Det är tack vare dem att jag är den som jag är. Det är tacke vare dem att jag är en helt vanlig person fast med fyra rullande fötter istället.
Berättade också om hur det var att ligga svårt sjuk där man inte viste hur utgången skulle bli. I början av 2003 var nog den allra jobbigaste tiden för mig men även för mina föräldrar och mina två syskon. Opererade min mage för andra gången. Det gick väl inte riktigt som dem hade tänk sig. Operationen blev mer komplicerat än vad man hade trott. Hamnade i koma och var nedsövd ett tag. Men efter ett antal dagar i koma slog jag upp mina blå och ville inte sova mer. Men då började rehabiliteringen istället. Man tappar så mycket styrka i kroppen när den påvärkas av olika läkemedel etc. Troligtvis var det en lunginflamation som orskade detta. Låg ungefär på sjukhus i åtta veckor.
Jag kan men mina egna ord säga att jag verklig inspirerade gruppen som jag föreläste för. Såg nämligen några som inte kunde hålla tårarna tillbaka. Vid sådana här föreläsningar känner jag mig nöjd och jag vet att budskapet har nått fram.
